– Egentligen är jag vaccinerad mot allt vad religion heter efter min uppfostran, men ränderna går inte ur säger Helmer Ahlbäck.

Helmer Ahlbäck är född och uppvuxen på Hisingen innan Göteborg tog över ön, med handelsboden, skolan, posten, bondgårdar och kapellet på nära håll från föräldrahemmet. Då var det öppna landskap och landsbygd, nu är det en förort med 40 000 invånare. Helmers föräldrar var Schartauaner och uppväxten i Schartauanismens anda har satt djupa spår hos honom.
– Jag är uppväxt i Schartaus skugga. Det var en hård uppfostran, som jag hoppas att barn idag slipper, berättar Helmer, han fortsätter: Pappa var sträng. Fåglarna kvittrade och solen sken när han var borta men så snart han kom hem tystnade sången och solen gick i moln, det var en tid av aga, kyrkogång, bibelläsning och andakter. I en kandidatuppsats i historia 2003, ”I Henric Schartaus skugga” har jag med 84 strängt schartauanska brev från pappa som grund berättat om uppväxt och fostran i denna anda. Den har blivit något uppmärksammad och jag har hållit åtskilliga föredrag utifrån den.

Henric Schartau, som levde mellan åren 1757 och 1825, var en av Lunds mest inflytelserika präster och predikanter. Han verkade som stadskomminister från 1785 till sin död och gav upphov till en väckelse inom kyrkan med stor utbredning i framför allt Västsverige. Helmer menar att bilden av Schartau färgas av sentida tolkare av Schartau.
– Som vuxen har jag studerat Schartau närmare. Under sin livstid hade han ett stort socialt engagemang för skolan och fattigvården. Han var också en ofta anlitad problemlösare i domkapitlet men även i Riksdagen där han var ledamot.

På tal om Schartauanismen lär hans egen dotter ha yttrat: ”Pappa var minsann ingen Schartauan!” Helmer menar att Schartauanismen har tolkat Schartaus 1700-talsfärgade tänkande bokstavligt och det stämmer inte i vår tid med forskning och ändrade synsätt på många områden. På 200 år har allting förändrats enorm och man skall inte uppfatta Schartaus ord som evigt och oföränderligt, säger Helmer. Jag är inte övertygad om till exempel att Schartau idag skulle ha varit motståndare till kvinnliga präster, tillägger han.
– Schartau var ett barn av sin tid. Han var mottaglig för utvecklingen i omvärlden och påverkad av upplysningstidens idéer. Schartau var vida omtalad som predikant och själasörjare. I ”Predikans historia” skriver ärkebiskopen och forne domprosten i Lund Yngve Brilioth: ”Ingen svensk predikant har i samma utsträckning bildat skola som Schartau. Ingen av våra äldre uppbyggelseförfattare är ännu i samma grad en levande faktor i svenskt fromhetsliv”. Varje vecka hade han katekesundervisning i Lunds domkyrka inför många Lundabors spända öron. Och sedan ett och ett halvt år finns Henric Schartau åter på plats utanför Lunds domkyrka, i form av en staty.
– Det var tre saker som var viktigt för Schartau: Ordet, Ordet och Ordet. I sina predikningar angrep han aldrig någon meningsmotståndare, och statyn – den gillar jag, den är fin där den står säger Helmer Ahlbäck.

Det var aldrig tal om att Helmer skulle få någon utbildning efter folkskolan. Schartau hade sagt att man i Luthers anda skulle bli vid sitt kall och att till exempel utbilda sig och sträva efter att ”bli nåt” kunde leda till högfärd och adet var en av de svåra synderna som kunde leda till helvetet. Helmer arbetade på faderns fiskodling, i skogen och i jordbruket i stort sett i tio år. Men hela tiden närde han en dröm, en dröm som hade väckts redan när han var 10-12 år. Han skulle bli skollärare.
– Det var läraren i folkskolan som var förebilden. Jag tyckte att han var så fint klädd i kostym, väst, slips och skjorta med manschettknappar. Som honom skulle jag bli, jag skulle bli skollärare. Inga valkar i händerna, smutsiga arbetskläder, jordkokor på knäna och i trätofflor och vatten i stövlarna längre.

Under åren då Helmer bland annat arbetade i skogen studerade han i hemlighet på Hermods, hermodsbrevet fanns alltid med i fickan. 1953 blev han folkskollärare. Snart vidareutbildade han sig och blev adjunkt och undervisade i matematik, kemi, geografi och engelska. I 23 år, från 1967 till 1990 var han, med vissa avbrott, rektor och skolledare i Kinna i Västergötland. – Idag är jag inte särskilt intresserad av skolfrågor längre, det känns som om min egen erfarenhet ligger för långt borta berättar Helmer det är andra intressen som har kommit i centrum.

Ett sådant intresse är fisket som Helmer har från sin far, som var fiskodlare. Fiskodling har han studerat både på universitetet som pensionär men även på plats ibland annat Norge och Skottland.
– Det är naturligtvis hemifrån som intresset kommer, men det är en betydelsefull näring då stora områden av haven riskerar att bli utfiskade och om tillgången på fisk avtar drastiskt kan kanske odlingar kompensera. Själv fiskar jag för husbehov, lägger ut näten och hoppas att kunna få en sjötunga eller två.

I någon mån försonades Helmer med sin far som vuxen då Helmer hjälpte honom på flera olika sätt. Men Helmer säger att han hade svårt för att känna någon faderskärlek. Trots den hårda uppväxten har det gått bra för Helmer och de tio syskonen. I syskonskaran finns bland annat filosofie doktor, jägmästare, kyrkoherde, ingenjör och diakon trots den hårda uppväxten och motståndet mot utbildning.

För 12 år sedan flyttade Helmer till Lund. Han tycker att det är en perfekt stad att bo i som pensionär, det finns ett stort utbud av föreläsningar, konserter och visningar att välja mellan. Domkyrkan och gudstjänsterna där och den varma gemenskapen man känner är en oskattbar tillgång och det är med glädje jag medverkar i gudstjänsterna säger han. Under dessa år har han hunnit läsa närmare 200 akademiska poäng på universitetet. Nu blir det dock inte några studier utan arbete hemma med att sortera och katalogisera de stora samlingarna av fotografier och diabilder som har lagts på hög de senaste åren.
– Dessutom ska jag läsa böcker jag inte har hunnit med berättar Helmer. Jag håller just nu på med en bok som heter Rymdväktaren av Peter Nilsson, en fantastisk författare.